rebeckaahl.blogg.se

Jag är hemma... inte Sverige dock. Ett utav mina hem, St. Croix.
I torsdags kväll landade vi på en varm kvav liten ö. Vårt hem sen januari. Det var en surrealistisk känsla att komma tillbaka. Trots att vi bara bott där 3 månader så var det ändå så välbekant.
Första kvällen sov jag väl 4 1/2 timmar... kroppen var definitivt inte van vid värmen då vi bott uppe i bergen de senaste 5 veckorna.

 

På tal om bergen, ska kanske berätta vad som hänt. Som jag skrev i senaste inlägget bodde vi på en UMUbas i en stad i bergen som heter Jarabacoa. De första tre veckorna hjälpte vi varje förmiddag till på en kristen skola vid namn Doulos. Under eftermiddagarna hade vi sportministry med barn och ungdomar från området kring basen och vi åkte även till ett grannområde där vi lekte med en galen grupp av barn i trädgården till ett pastorspar som bor där. Barnen var vilda som få men den kärlek de gav oss är svår att beskriva.
Den fjärde veckan hade vi VBS (Vacation Bible School) varje förmiddag måndag-fredag med barnen i området kring basen. Detta innebar att vi lekte med dem, visade draman, hade lektioner och pyssel. De var en grupp ivriga barn, överraskande bra på att lyssna och alla hade den underbara latinska glädjen. Under eftermiddagarna den veckan var vi om igen på sportsministry och med barnen i grannområdet.

 

Sista veckan packade vi, städade och hade även lite sportsministry. En hel del tårögda hejdån.

 

Det som tog mitt hjärta mest var en han. En 4årig kille vid namn Christofer. En kille som, när vi kom till pastorparets trädgård varje dag, letade efter mig och sen slängde sig i mina armar. Han stal mitt hjärta. Lille Christofer lärde mig en hel del. Han lärde mig att man inte behöver ha mycket för att kunna ge mycket. Trots att han inte har mycket materiellt och en ganska skröpplig relation till sin mamma så har ett hjärta som är villigt att ge. Ett hjärta större än många jag känner som har det mycket bättre ställt. Han gav mig kärlek i överflöd.
Detta är något som imponerar mig med barn i third-world-nations. Hur villiga de är att älska oss, vita människor som inte pratar deras språk. Men vi ger dem en sak under några veckor som de annars inte får alltför mycket av. Vår odelade uppmärksamhet och kärlek.

 

Denna outreach var speciell. Den har varit utmanande och de första 4 veckorna var jag defintivt inte helt närvarande. Men det var något med Jarabacoa, bergen och barnen där som stal mina ögon. De fick mig att vilja vara där fullt ut. Jag är så tacksam att Gud ledde mig till St. Croix och att han ledde oss till Dominikanska Republiken. Vi var där Han ville att vi skulle vara och jag hoppas att vi lyckades ge ut minst hälften utav den kärlek Han har för människorna vi mötte.

 

Nu påbörjar vi vår Debriefvecka. Kommer att ha en 2 timmars "lektions"pass måndag till torsdag. Under dessa dagar kommer vi även ha workduties och under ett tillfälle kommer vi att en och en prata med Fauger och Ana, basledarna. Det kommer bli mycket fritid vilket i detta fall kommer innebära poolen, solen och bara suga ur det sista av varandra innan vi säger hej då.

På torsdags kväll har vi vår avslutningscermoni och på fredag kväll ska vi till ett utav resorten här och äta middag.

Det kommer bli en bra vecka men enormt jobbig. Aldrg kul att säga hej då. Men Gud hjälper mig igenom det.

 

Tack ALLA för era böner, ni är fantastiska!

Sista inlägget kommer om en vecka...

 

 - Kärlek från St. Croix!